Tio byggstenar för en Iona-inspirerad andlighet i vår tid
Pilgrimsvandring runt Hållandsgården den 11 augusti 2007

Jorden
En Iona-inspirerad andlighet tar sin utgångspunkt i det jordiska. Vi får gräva där vi står. Un­der oss finns rötter bakåt i tiden som en växande grund att stå på. Vi slår följe med både Fran­ciskus av Assisi och George MacLeod som lyssnade till kallelsen från Kristus: ”Gå och bygg upp min kyrka.” På den vägen får vi vandra vidare och vara med och bygga Guds rike sten för sten.

Himlen
En kyrkobyggnad strävar mot det himmelska. Likaså behöver vi visioner och sträcka oss mot en större verklighet. Att sikta på det himmelska handlar inte om att lyfta från det jordiska. Tvärtom. Himmel och jord hör ihop liksom luften vi andas här på jorden är början på himlen. Det är endast syret som tunnas ut i atmosfären men samhörigheten mellan jord och himmel består. Andens vind som smeker din kind når i skapelsens kosmiska rörelse ända till stjär­norna.

Vatten
För de keltiska kristna var det viktigt att söka sig till bäckar, åar och floder där man finner le­vande vatten ständigt i rörelse. Det irriterar och stör de djävulska makterna som vill död och sätta stopp för allt liv. Men Gud vill liv, och allt levande finns i rörelse och förändring. Jesus säger i Joh 7:38: ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” Vatten renar och ger liv.

Elden
I 2 Mos 3 får Mose en upplevelse av Gud genom en eldslåga i en törnbuske. Elden brinner till värme och vägledning, speciellt för den som vandrar i mörker och kyla. Den som närmar sig elden kan också tändas till ett brinnande engagemang för Guds sak som alltid handlar om kärlek, sanning och rättfärdighet. Vem tänder ditt engagemang och vad brinner du för?

Kreativitet
I begynnelsen var kreativiteten. Allting börjar med att Gud skapar, och vi människor är ska­pade till medskapare. Därför känns det gott i både själ och kropp när vi får vara kreativa på olika plan och ge uttryck får våra idéer samt förverkliga något som vi vill göra. Iona-gemen­skapen bärs från början av kreativa initiativ, och kan endast fortsätta genom fleras fortsatta kreativitet. I kreativa uttryck får vi lita på att Andens inspiration finns med oss.

Gemenskap
”Ingen människa är en ensam ö” (John Donne) och ingen är ämnad att vara kristen på egen hand. Ionas andlighet är fram-sprungen ur en gemenskap. I en samhörighet som hela tiden har en inklusiv strävan finns alltid plats för flera och för många tolkningar av livet. På så sätt bi­drar vi till och formas av varandra.

Passion
Passion handlar om engagemang; att brinna för något och därmed kanske sprida en eld vidare. Det man är hängiven och har en lidelsefull passion för leder ofta till uppoffring och kanske även lidande. Det är som med kärlekens passion; den lidelsefulla som även kan innebära li­dande. Liksom för Jesus.

Tystnad
Det är skillnad på att känna sig ensam och vara för sig själv. Tystnaden behövs ofta för att kunna uppfatta Guds röst. I still-hetens tystnad finns även plats för det som inte går att sätta ord på, men som jag känner – och Gud ännu mera.

Generositet
Mission idag handlar om generositet och gästfrihet. Det fanns en tid då mission handlade mest om att ge sig ut på uppdrag till främmande orter. I vår tid behöver vi bjuda in till att följa med och se vad som är viktigt i våra liv som kristna hemma hos oss. Det gäller att vara generös med tid och inte skynda fram snabba svar på stora frågor. En sådan grundhållning, baserad på generositet och gästfrihet, får sociala och politiska konsekvenser.

Kärlek
Allting slutar med kärlek. Som för lärjungen Petrus vid Tiberiassjöns strand i Joh 21. Efter förnekelse och förlust av allting så får Petrus sin upprättelse genom ett personligt möte med den uppståndne. I längtan efter och bekräftelsen av kärlek får allting sin nya början. Livet går vidare genom kärlekens kraft som övervinner allt. Och allting börjar på nytt.

Kenneth Nordgren

Intervju med Katy Galloway, nuvarande ledare för Iona Community

Kathy Galloway var med på det Iona-inspirerade nätverkets sommarmöte i Åre 2007. Under en lång bilresa ner genom landet fick Karin Olofsdotter möjlighet att ställa några frågor till henne.

KO:  Hur kom du i kontakt med Iona Community egentligen?
KG:  Jag har känt till det hela mitt liv. Min pappa, som var präst i skotska reformerta kyrkan, var medlem av Iona Community. Vi brukade hyra hus på Iona under somrarna och pappa tog med oss barn på pilgrimsvandringarna.

KO:  Vad fick det för effekt på din uppväxt?
KG:  Min far hade ofta tjänst i områden med fattig befolkning. Jag blev mycket påverkad av hans arbete.  I hans församlingar hade vanliga människor något att säga till om. Jag och andra ungdomar fick stor plats, genom medverkan i gudstjänster, det var nya gudstjänstformer och mycket ekumenik. Så småningom bestämde jag mig själv för att bli medlem i Iona Community. Jag jobbade en tid som frivillig på the Abbey.

KO:   Hur kom det sig att du bestämde dig för att bli präst?
KG:   Det ligger i släkten kan man säga. Pappa var präst, farfar också, och många farbröder. Men jag kände också en personlig kallelse. Att jag är kvinna var inget problem.

KO:   Du talar mycket om din far. Finns din mamma med i bilden på något sätt?
KG:   Min mamma var en mycket stark och kompetent kvinna. Hon var politiskt aktiv, engagerad i arbetarrörelsen. Hon var också involverad i församlingslivet. Båda mina föräldrar var engagerade i och för världen, de hade inte bara andliga intressen. De tog med oss barn på demonstrationer och vi hade t ex aldrig varor från Sydafrika hemma.

KO:   Var din uppväxt unik i Skottland?
KG:   Egentligen inte. Den reformerta kyrkan har en lång tradition av att engagera sig i samhället. Reformerta kyrkan stod ofta på de fattigas sida.  I Skottland var det inte ovanligt att se röda fanor och Jesusbilder sida vid sida under de tidiga demonstrationerna.

KO:   Hur såg dina första år som präst ut?
KG:   Jag jobbade många år i en kyrka i Edinburgh. Efter att jag fick barn arbetade jag vid Scottish Churches Council och vid Edinburgh Peace and Justice Centre. Jag talade ofta offentligt, deltog i olika kampanjer emot kärnvapen, som kärnvapenubåtarna Trident. Vi bodde i en slags kommunitet, men med separata lägenheter. Vi samlades till daglig bön och hade gemensam barnomsorg. Vi var fyra familjer och en katolsk präst och en katolsk lekman.

KO:   Vad hände sen?
KG:   1983 blev jag warden på Iona Abbey. Det är en ålderdomlig beteckning för föreståndare, den som har det övergripande ansvaret för verksamheten på ön. Som warden ska man finnas till hands för allt och alla, ta hand om det som faller mellan stolarna och så vidare. Det var ett krävande liv. Alla känslor intensifieras när man lever så nära tillsammans, både sorg och glädje. Under de åren var gudstjänsterna i klosterkyrkan det som var viktigast för mig.

KO:   Vad hände efter Iona?
KG:   Jag kom till Glasgow. Jag frilansade. Jag ville vara hemma mycket när barnen kom från skolan för vid det här laget hade jag och deras far separerat. Jag skrev mycket; i Coracle (Iona Communitys tidskrift) t ex, och mycket inom praktisk teologi. Jag var också engagerad inom Church Action on Poverty.

KO:   Hur kom det sig att du blev ledare för Iona Community?
KG:   Jag blev nominerad. Jag, och två andra kvinnor. Iona Community var helt klart mogna för en kvinnlig ledare. Jag kände att detta var något jag ville göra, något som jag kunde göra, jag hade en djupgående kunskap om sammanhanget och det var något som jag verkligen trodde på, något som kändes meningsfullt att ge sig hän i.

KO:   Vilka uppgifter har ledaren för Iona Community?
KG:   Det är som att vara warden för hela alltet. Jag har hand om de anställda på vårt huvudkontor, de som sköter organisering, budget, årsberättelse osv.
Vidare är jag ansiktet utåt och representant i Kyrkornas världsråd. Jag är den som har kontakt med pressen och andra iona-inspirerade grupper. Jag har också en pastoral roll för kommunitetens medlemmar. Jag tar emot nya medlemmar och anvisar dem familjegrupper.

KO:   Vad händer inom Iona Community just nu?
KG:   Kommuniteten utvecklas, sprids och förändras och det är jag mycket glad för. Jag tycker om att se att murar bryts ned och hur vi söker oss längre och längre bort ifrån begynnelsen med sitt ganska snäva fokus på manliga präster och stenhuggare. Jag är glad att se hur andra länder som Australien, Tyskland, Holland och Sverige tar till sig Ionas vision och omsätter den i sitt eget sammanhang. Iona Community är en ganska spretig företeelse men jag tror att det viktigaste är att fokusera på det som binder oss samman och inte på det som skiljer oss åt.

                                                                                       Karin Olofsdotter

Behöver vi återinföra Sabbaten?

Idag betonas det intima sambandet mellan den yttre livsmiljön och den inre, dvs. människors hälsa och psykiska välbefinnande. Även på den inre livsmiljön pågår ett massivt slitage med åtföljande utmattning och utbränning. På ett skrämmande sätt drabbar nu utmattningsfenome­nen allt yngre, just den generation som ska bära upp samhällsekonomin och trygghetssyste­men för en åldrande befolkning. Här närmar vi oss allt tydligare en ekvation som inte längre går ihop.

Det är därför en känd miljöprofet, själavårdare och judisk rabbin i Kalifornien, Michael Ler­ner, föreslår en överraskande och radikal motåtgärd. Hans synagoga och själavårdsfall finns i utkanten av Silicon Valley, den plats på jorden där samhällets puls är allra högst. I sin upp­märksammade bok Spirit Matters skriver han att det bästa vi kan göra i detta utsatta läge är – att återinföra sabbaten!

Lerner skildrar hur människan i ekonomismens tidevarv reduceras till en ensam prestations- och konsumtionsvarelse. De människor som söker sig till hans själavårdsrum klagar över att deras liv blivit så splittrat och att de saknar en mening och större rymd över sina liv. Många odlar fortfarande på fritiden en liten ”trädgård” med värderingar som kärlek och solidaritet, till exempel inom familjen. Men så snart de går till arbetsplatsen tvingas de ställa om sin per­sonlighet och byta värderingar. Där är det nämligen bara prestation, konkurrens och kortsiktig vinst som gäller. Den som inte vill inordna sig är snart ute!

Det enda som kan befria och ge en större rymd åt dessa människor är enligt Lerner en andlig upplevelse av tillvarons yttersta grund som är kärlek, helande och solidaritet. Den moderna människan behöver sabbaten, ett stillhetens rum och ett långsamhetens tempo för att hennes inre klangbotten åter ska kunna beröras och vibrera av förundran och tacksamhet inför plane­tens brusande liv och vårt hisnande kosmiska hem. Kraften till de konkreta steg som nu måste tas ligger inte i mer spända muskler – utan är en gåva från skapelsen själv, direkt ur Skaparens hand.

Vi lever i bredbandens och tillväxtyrans tidsålder då allt ska bli effektivare, större, lönsam­mare och snabbare. Det är lätt att ryckas med och börja tro på livslögnen som ligger till grund för tanken att livets processer kan accelereras. Men skär vi oss i fingret tar läkningen fortfa­rande lika lång tid som på stenåldern. Och får vi ett hugg in i själen eller upplever hur en kär relation brister, då kräver såret samma tid och omsorg som är inskriven i livets lagar från ti­dens begynnelse.

När allt fler och allt yngre mår dåligt och sjukskrivs är det skapelsens bumerangeffekt som drabbar vårt uppskruvade samhälle. Det är det inbyggda sensorium som bibeln kallar ”Guds avbild” i varje människa som avger starkare ”febersignaler” ju sjukare samhället blir. Därför är det inte bara en och annan profetröst utan vår egen inre ”visdom” som nu kallar oss till be­sinning, omvändelse och ny färdriktning. Vår tid behöver en andlig motkultur som avslöjar lögnen. Vi behöver grupper och nätverk som respekterar de livets lagar och långsamma pro­cesser som är av strategisk betydelse för vår hälsa och ett hållbart samhälle

I min kristna tro får Skaparen ett Ansikte som lyser av ömhet och respekt för utsatta männi­skor. För mig är mötet med detta Ansikte helt avgörande för min livssyn och framtidstro. Om det är denna kärlek och barmhärtighet som håller hela världen och historien i sin hand, då har livet en framtid. Jag vägrar tro att denna Livets avgörande utpost i tillvaron är så cynisk att vår Skapare låter människor födas till en värld där det inte längre är meningsfullt att bli för­älskad, sätta barn till världen, kämpa för mänsklig värdighet – och vara morfar.

Harry Månsus