Områden i fokus

Inspirerade av Iona Community vill vi låta varje veckodag ha sin speciella prägel och sitt speciella fokus när det gäller bön, läsning och reflektion i syfte att inspirera oss till handling i vårt dagliga liv. Nedan finner du personliga tankar skrivna av olika medlemmar i nätverket utifrån dessa områden.

Detta är dagarnas olika teman:

Måndag:        Fred och rättvisa
Tisdag:          Helande
Onsdag:        Försoning
Torsdag:       Skapelsens integritet
Fredag:         Ekumenik och interreligiösa relationer
Lördag:         Gästfrihet
Söndag.        Överlåtelse till Kristus

Fred och rättvisa

Fred. De tidiga kristna såg inte våld och deltagande i krig som ett alternativ. Kyrkofadern Origenes (185-254) uttryckte det så: ”Vi kristna brukar inte längre svärd mot nationer, inte heller lär vi oss strida mer eftersom vi blivit fredens barn för Jesu skull som är vår ledare.” Man tolkade Jesus liv och budskap som en uppmaning att inte svara med våld på våld. ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.” (Matt 5:43-45)
Jesus sa nej till våldet för att istället välja den självutgivande kärlekens väg. Hans lärjungar har genom tiderna valt att förhålla sig på olika sätt till detta faktum. Från det att kristendomen blev statsreligion på 300-talet har det vanligaste varit ett mycket lamt motstånd mot krig, som när det gällt det egna landet oftast förvandlats till ett stöd för krigsinsatser.
Då och då har grupper uppstått som hävdat att militärt våld är oförenligt med att följa Jesus. Ett exempel är kväkarna. Ofta har ett sådant ställningstagande medföljts av ett stort engagemang för rättvisa och för fredlig konflikthantering. Alternativet till våld är inte passivitet utan aktivt ickevåld.  
I Sverige idag kan krig och väpnat våld synas långt borta. Vi har väl lärt oss att leva i fred, vi har ju inte haft krig på tvåhundra år? Kanske ligger det något i detta påstående. Eller är det så att vårt välstånd – som till vissa delar bygger på en orättvis världsordning – skyddar oss? Vi behöver inte slåss om knappa resurser. Men i dagens globaliserade värld kan vi inte luta oss tillbaka och säga att andras krig inte angår oss. Allt hänger ihop. Ett exempel: Vår livsstil bidrar till klimatkrisen, som redan förvärrat torkan i Sudan, som i sin tur bidrog till att våldet i Darfur utlöstes. Ett annat: vapen från svenska företag sprids över världen. Genom dessa är vi på ett påtagligt sätt delansvariga. Den svenska ekonomin gynnas av exporten, men i Irak dödas människor med svenska granater.

Rättvisa. Det finns så mycket att säga om rättvisa. Om skriande orättvisor, om de fattigas lidanden, om kampen för en värld där alla människor kan leva värdiga liv. Hur ska man kunna säga något vettigt på några rader? Jag väljer att citera två medlemmar av Iona Community, samt en bön från den norska rörelsen Korsvei.

”Idag, när vi lyssnar till ropen från dem som saknar röst, från de fattiga, de marginaliserade, de utnyttjade, de torterade, så hör vi tydligt Kristus rop, han som tog världens lidanden och orättvisor på sig själv. Och som fortsätter att göra det.”
Peter Millar i An Iona Prayer Book

”Temat social rättvisa ljuder genom Skriftens sidor som enträgna trumslag.” ”Några kommer att kritisera engagemang [för rättvisa] som konfrontativt eller splittrande, men det finns många exempel som visar på kristet engagemang som något kostsamt och krävande. Det är bara alltför lätt att vara obeslutsam, att glömma att overksamhet också är ett politiskt ställningstagande.”
Norman Shanks i Iona: God’s Energy

Gud, du hör ropen från de minsta på jorden. Öppna våra hjärtan. Ge oss klarsyn och handlingskraft. Gör oss otåliga i mötet med orätten. Visa oss vår plats i kampen för det liv som är hotat, och ge oss uthållighet när orätten vinner mark. Låt ditt rike komma med fred och rättfärdighet.

Annika Spalde

Försoning

”Gud vill försoning”. De orden finns som rubrik till texten i Andra korinthierbrevets femte kapitel i Bibel 2000, och lyfter fram något av det mest centrala i kristen teologi. Utgångspunkten för talet om försoning är att allt inte står rätt till, och nog kan vi samla många underskrifter till ett sådant påstående. Något har gått snett och blivit fel. Och något måste göras för att kunna gå vidare. Försoning är i sådana lägen en väg framåt. I grunden handlar försoning åtminstone om hur det är ställt med relationen till andra människor, Gud, naturen eller ens eget inre.

För att börja med det sistnämnda så är den egna relationen till sina minnen och erfarenheter, förluster och framgångar, sin längtan och ångest, sina förhoppningar och farhågor något som ständigt måste bearbetas. Ingen människa får sitt eget liv förklarat i beskrivande och vägledande klartext utan var och en måste jobba med sig själv, sitt inre och sin självbild. I grunden behöver vi acceptera mycket utan att det handlar om att ge tappt eller ännu värre ge upp. Sinnesrobönen har blivit vida spridd och använd just därför att den rymmer så stor livsvisdom. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte förändra, mod att förändra det jag kan - och förstånd att inse skillnaden.” Ja, så är det ju.

Beträffande relationen till naturen är det en händelse som ser ut som en tanke att just i år när Carl von Linnés 300-årsjubileum firas så har det allmänna medvetandet verkligen vaknat till insikt om hur hotad vår värld och all natur är genom människans klimatpåverkan. Linné förundrades över – och systematiserade! – naturens skönhet. Vi förfäras över naturens skörhet och inser att den skönhet som är given hotas av oss själva. Ibland måste vi försonas med skarpa hot och varningsrop och inte fly dessa eller värja oss mot dem. Det gäller att bli klimatsmart och försonas med insikter – och handlingar därefter – om att vi inte bara kan trampa vidare med framsteg inom alla områden där naturen får betala ett högt pris. Och vi med naturen! Biologen och författaren Stefan Edman menar att förundran och försoning är ett par mycket viktiga steg på vägen till förändring.

Relationen till Gud omfattar naturligtvis allt men innehåller också en särpräglad dimension av att se sitt liv i ljuset av Någons blick som alltid ser oss. Det innebär att jag står där med all min barlast vilken drar mig bakåt och tynger mig nedåt. Men en blick som söker försoning får min blick att lyfta och se framåt. Försoning blir till en befrielse då jag, trots allt, får lämna det som varit och gå vidare mot nya möjligheter. För livets skull behöver vi se framåt. Min farmor hade en bonad i köket med texten: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har du icke sett och idag hjälper Herren.” Försoningens och livets väg får vi gå steg för steg, dag för dag.

Allt tal om försoning bränner till allra mest och hetast när det konkret handlar om vad jag säger och gör i direkt relation till människor runt omkring. Att acceptera och försonas med sin livskamrats tillkortakommanden är ju en sak när kärlekens goda vilja finns med. Men att göra det i relation till människor som jag svårligen kan säga att jag älskar är en helt annan sak. Hur radikal och svår den konkreta försoningen kan vara visade sig på ett exempellöst sätt i sannings- och försoningskommissionens arbete i Sydafrika under 1990-talets andra hälft. För att kunna gå vidare som enskilda, folkgrupper och land föddes komissionens arbete utifrån insikten om att sanning och försoning behöver gå hand i hand. Där möttes förövare som begick omänskliga vidrigheter och offer som utsattes för de mest ofattbara grymheter och lidanden. Försoning kräver kunskap om vad som hänt men kan inte tillåta hämnd. Desmond Tutu ledde det arbetet och sammanfattade sin erfarenhet med orden ”ingen framtid utan förlåtelse”. De orden kan stå för en kristen livsväg.

Kenneth Nordgren